Casa Al Mare Dell' Incoronata
Så heter klostret jag har varit på! Det ligger i Italien, Ligurien. Närmaste storstad är Genua. Själv flög jag till Nice, där jag stannade en dag och tog sen tåget genom Monaco över till Italien, Ventimiglia. Där köpte jag ny tågbiljett och åkte till den lilla byn Spotorno, där klostret ligger vackert vid havet i utkanten av byn och kort avstånd till Noli, en annan liten by.
Jag välkomnades av nunnorna, där alla utom en pratade engelska, så jag har verkligen bättrat på den lilla italienska jag kunde! Är man tvungen så...
Att bo på kloster i Italien handlar inte om att behöva gå omkring tyst, känna sig instängd eller kliva upp fyra på morgonen etc. Jag fick ett fint rum med balkong och vacker havsutsikt! Tre mål mat om dagen. Nunnorna äter för sig och vi gäster (bara 6 st. vid detta tillfälle) för oss själva. Man ska också veta att "låt maten tysta mun" inte gäller i Italien, och inte i italienska kloster heller.! Här pratas det glatt och högt! Alla pratar med alla, och naturligtvis var dom nyfikna på mig. Hur jag hittat dit! Ingen kunde engelska så jag försökte med ord och gester göra mig förstådd...hmm. Konstigt nog förstod jag det mesta!?
Dagarna hade sina rutiner: Vaknade till havsbrus och nunnornas mässande (jag bodde precis över kapellet). Dom bad själva en stund på morgonen. Vi samlades alla kl.8 till morgonmässa, sen serverades frukost. Förmiddagarna ägnade jag åt promenader längs havet och läsning. Lunch klockan tolv. Tre-rätters. Vila på det och läsning. Skrev. Och återigen långpromenad, längs havet och även uppåt berget. Middag klockan sju. Tre-rätters. Jodå, vin finns. Dels vanligt bordsvin, men också bättre viner från vingårdar intill. Sen läste jag lite till. Skrev. Klockan tio stängs klostret och det ska vara tyst. Sovdags alltså. Endel kvällar somnade jag nio...jag lovar.
Det är inte första gången jag åker till Italien och bor i kloster, men denna gången åkte jag själv och inser att det passar mig utmärkt! Just detta att få rå sig själv, ta det lugnt och ingen stör, samtidigt som man vid måltiderna får "familje-känsla", pratar, umgås. Jag åkte själv, men kände mig aldrig ensam.
Nu är jag hemma igen! Lugn, utvilad och med pastamage.
Klostret från strandhållet
Vy från klosterträdgården
Från klosterträdgården. Citronträden blommade! I bakgrunden ser man
Genua och snöbeklädda bergstoppar.
Från min balkong.
Skymning
Solnedgång från min balkong
Suora Yolanda, som kunde engelska och hon berättade mycket för mig om
sin orden, tankar, livet. Hon sjunger fantastiskt och spelar piano och gitarr.
Suora Candida som är 94 år, och firade för några år sen sjuttio år som nunna!
Hon stickade en vacker halsduk till mig med glitter i! Och ett par tofflor! Jag kunde
inte låta bli att pussa o krama henne...jämt. Hon strålar värme och kärlek!
Vid sista morgonmässan la hon något i min hand. Ett vackert radband.
Mille grazie!
Jag välkomnades av nunnorna, där alla utom en pratade engelska, så jag har verkligen bättrat på den lilla italienska jag kunde! Är man tvungen så...
Att bo på kloster i Italien handlar inte om att behöva gå omkring tyst, känna sig instängd eller kliva upp fyra på morgonen etc. Jag fick ett fint rum med balkong och vacker havsutsikt! Tre mål mat om dagen. Nunnorna äter för sig och vi gäster (bara 6 st. vid detta tillfälle) för oss själva. Man ska också veta att "låt maten tysta mun" inte gäller i Italien, och inte i italienska kloster heller.! Här pratas det glatt och högt! Alla pratar med alla, och naturligtvis var dom nyfikna på mig. Hur jag hittat dit! Ingen kunde engelska så jag försökte med ord och gester göra mig förstådd...hmm. Konstigt nog förstod jag det mesta!?
Dagarna hade sina rutiner: Vaknade till havsbrus och nunnornas mässande (jag bodde precis över kapellet). Dom bad själva en stund på morgonen. Vi samlades alla kl.8 till morgonmässa, sen serverades frukost. Förmiddagarna ägnade jag åt promenader längs havet och läsning. Lunch klockan tolv. Tre-rätters. Vila på det och läsning. Skrev. Och återigen långpromenad, längs havet och även uppåt berget. Middag klockan sju. Tre-rätters. Jodå, vin finns. Dels vanligt bordsvin, men också bättre viner från vingårdar intill. Sen läste jag lite till. Skrev. Klockan tio stängs klostret och det ska vara tyst. Sovdags alltså. Endel kvällar somnade jag nio...jag lovar.
Det är inte första gången jag åker till Italien och bor i kloster, men denna gången åkte jag själv och inser att det passar mig utmärkt! Just detta att få rå sig själv, ta det lugnt och ingen stör, samtidigt som man vid måltiderna får "familje-känsla", pratar, umgås. Jag åkte själv, men kände mig aldrig ensam.
Nu är jag hemma igen! Lugn, utvilad och med pastamage.
Klostret från strandhållet
Vy från klosterträdgården
Från klosterträdgården. Citronträden blommade! I bakgrunden ser man
Genua och snöbeklädda bergstoppar.
Från min balkong.
Skymning
Solnedgång från min balkong
Suora Yolanda, som kunde engelska och hon berättade mycket för mig om
sin orden, tankar, livet. Hon sjunger fantastiskt och spelar piano och gitarr.
Suora Candida som är 94 år, och firade för några år sen sjuttio år som nunna!
Hon stickade en vacker halsduk till mig med glitter i! Och ett par tofflor! Jag kunde
inte låta bli att pussa o krama henne...jämt. Hon strålar värme och kärlek!
Vid sista morgonmässan la hon något i min hand. Ett vackert radband.
Mille grazie!
Kommentarer
Postat av: Åsa
Vilka fantastiska bilder - rena rama vykorten. Förstår att detta gav ro i själen. Klosterliv verkar vara något som vi alla skulle behöva ibland. Skulle vilja åka dit nån gång.
Kram
Åsa
Trackback
